Den lilla lyckan

Jag ligger rätt på golvet. Svettig efter ett träningspass i ensamhet som jag log och skrattade mig igenom.

Jag gör yoga som stretch och nedvarvning. Musklerna är stela, kroppen långt ifrån smidig. Det är skönt att inte bry sig om det. Altandörren står på vid gavel så att byarna av höstvind kan storma in. I en vridning tittar jag ut mot den jämngrå världen och lyssnar på fåglarna. Det gör lagom ont från muskelfästena och golvet är för hårt men just här och prick nu känner jag mig lycklig.

Egentligen borde livet kännas motigt nu, jag har precis tvingats lämna ett älskat yrke, hälsan har stretat emot och ekonomin fått sig en törn. Men jag känner en sådan ren glädje för hela nuet.

På golvet i en obekväm vridning. Kroppen full av lyckorus och höstvinden som sveper in och tar mig med till det som är viktigare än jobb och pengar.

Det var längesedan jag kände så här.

Jag är tacksam mot mig själv för att jag verkligen lyssnade på min kropp det här året. Tacksam för att jag för en gångs skull släppte hårdheten gentemot mig själv och tillät mig vara sjukskriven. Utan mental bestraffning.

I våras slutade jag träna för att andningen blev svår. Slutade med mycket för att orka fortsätta jobba.

Men, friheten i att kunna dra luft djupt ner i lungorna och släppa ut den i en kraftig puff. Friheten i att kunna andas! Det är lycka.