Jag vill den här bloggen så barnsligt mycket. Vill uttrycka mig utan ramar och nisch, vara fri och djärv. Men i hela den grejen föds en prestationsångest som är som en hungrig varg som slukar alla idéer och modiga uttryck.
Jag är en varannan-dags-person av känslor. Varannan dag är jag en oövervinnerlig härskarinna över den värld jag skapar. Dagen därpå hukar jag över andras kreativa flöden och sopar bort mitt eget som damm in i hörnen. Vänder mig mot mig själv och förbannar mig. Sedan börjar den där känslocirkusen om igen. Jag har lärt mig att för det mesta älska mina känslor och den tornado jag får rida med i, för det är skapande. Det svåra är dock att hinna skapa under virveln som oövervinnerlig härskarinna.
Det är något jag ska bemästra.
Du vet attraktionslagen…. jag har haft lite ångest över att jag inte uppdaterar här så ofta som själen egentligen vill. Så nu äntligen satte jag mig och tänkte skriva om prestationsångesten, förlösande kanske. Loggar in och möts av en ny kommentar, en otroligt positiv sådan från någon som berömde mitt skrivande och ville återkomma för att läsa mer. Det var bekräftelsen på att jag har här att göra, att jag ska fortsätta bygga min värld här. Tack!
Hur motar jag prestationsångesten i grind? Hur gör du?
Det är ju märkligt, jag driver en annan yrkesrelaterad blogg sedan många år som nu har många följare, när jag skapar innehåll till den har jag ytterst sällan prestationsångest eller några extrema krav på mig själv. Jag hade det en period då läsarskaran plötsligt växte snabbt. Men jag och den bloggen har hängt så länge nu, antar att vi är som gamla polare som slänger käft och garvar åt det sen. Vi vet var vi har varandra nu, vad vi kan förvänta oss och vart vi strävar.
Allt är sårbart i början. Och i en yrkes-nischad blogg kan jag alltid ta på mig min skyddande kostym av arbetskläder. Här är det bara jag och mitt huvud. Befriande och svårt.
Bilderna föreställer min dotter, 4, som målar fritt. Redan som sjuåring hade jag enorma krav på mig själv vad gäller prestation, kunde riva sönder en teckning om någon sa att den var fin när jag själv inte ansåg att den levde upp till mina förväntningar. Jag vet inte var det kom ifrån, knappast från mina föräldrar. Kanske är det helt enkelt ett personlighetsdrag. När min dotter målar eller skapar annat kreativt lägger jag mig inte i, hon får härja obehindrat och utan pekpinnar.
Kvällens soundtrack: Total tystnad.
Intressant ämne och lite klurigt samtidigt. När jag startade min blogg tänkte jag att jag ville att folk (typ fler än mina vänner IRL) skulle läsa den. Jag ville också att inläggen skulle vara välformulerade och läsvärda inte bara blaj om vad jag gjort idag eller så.
Nu tror jag att jag har en läsarkrets som återkommer, även om inte siffrorna är så höga alls så är det definitivt fler än mina IRLvänner som läser. Samtidigt saknar jag dialogen. Det hade varit roligt med fler kommentarer men jag vågar inte be om det. Kanske skriver jag för opersonligt eller nåt. Jag vet inte. Jag vill inte lämna ut allt för privata saker samtidigt som jag vill att det ska vara intressant att läsa. Det är en balsnsgång. Jag har landat i att bloggen mest är för min skull och har jag inte skrivit på ett tag ska jag inte ha dåligt samvete för det eller be om ursäkt inför ”mina läsare”. Samma sak gäller inläggens ”kvalitet”. Ibland skriver jag vad vi gjort under helgen och dispositionen är ungefär: sen hände det och sen hände det, och kanske är det totalt ointressant att läsa om men då får det väl vara så. Då kan jag återkomma till tanken att bloggen mest är för mig! 🙂
Tack för en fin blogg Johanna! Jag kommer fortsätta följa dig!
Ja, det gäller nog att komma fram till vad bloggen har för syfte och mening för en själv, vad man vill åstadkomma. Och var okej med det man faktiskt får ur sig. 😀
Om att vara personlig, något jag lärt mig i mitt yrke som tandsköterska, som jag har stor nytta av, är förmågan att kunna vara personlig men inte privat. Det går en hårfinlinje däremellan men beroende på vilken sida man hamnar blir skillnaden stor. Jag har väldigt lätt för att vara personlig, men min dörr till det privata är en branddörr. Bra i jobbsammanhang och när man skriver så här, men en nackdel då man faktiskt hade velat ha lite lättare för att skapa nära relationer privat. Tror jag har den här bloggen lite för att öva mig vara mer öppen. 🙂