Shamansk yoga

De senaste åren har det bara blivit yoga hemma för mig. Det är enkelt, ekonomiskt och på mina villkor. Men ibland saknar jag att få utmanas, vidga mina vyer och känna ett socialt sammanhang. Shamansk yoga blev det denna gång.

Att våga gå in i nya rum

För mig har det varit svårt att komma iväg på den här typen av aktiviteter, som jag egentligen dras till och vill till. Sedan barnsben har jag haft en stadig Jante på axeln som elakt viskat ”Vem tror du att du är, du hör väl inte hemma där?”. Den ständiga känslan av att inte passa in eller känna sig hemma i ett socialt sammanhang, den har hämmat mig från att kliva in i rum jag långt inom mig närt en längtan efter.

(Jag tycker inte kameran har att göra i sådana här sammanhang där människor möts för att utöva något där vi vill vara både trygga och kanske sårbara. Därför får min morgonpromenad representera den shamanska yogan.)

Nu fick jag draghjälp av en vän och hamnade i detta fantastiska rum där ett fåtal kvinnor leddes genom yoga, meditation och trumresa.

Orakelkort

Inledningsvis drog var och en ett orakelkort. Jag tog ett kort med en tydlig intention, en stark känsla om vad jag ville få till mig. Framför mig låg vintern med vargen som ledsagare och budskapet att tillgodose mina behov.

Meditation

Vi blev guidade genom meditation. Jag inser nu att jag inte minns så mycket av meditationen, förutom att tankarna som vanligt flög men att det kändes mycket lättare att sitta där med slutna ögon och bara vara än vad det gör hemma. Att meditera är något jag vill men har väldigt svårt för. Svårt att ta mig tid, trots att jag vet att jag kan ta den, svårt att stilla min inre cirkus och svårt att faktiskt vilja det. Mycket motsägelsefullt, men sådan är väl människans natur ganska ofta? Motsägelsefull.

Yoga

Yogan var lugn, mjuk och vi stannade länge i positionerna. Mina stela leder hånskrattade åt mig medan jag försökte skänka dem snälla tankar.

Trumresa

Under en mjuk filt på yogamattan lyssnade jag till trumslagen som ljöd högt och rytmiskt. Vargen följde mig in i trumresan, någon sådan upplevelse har jag aldrig varit med om innan. När trumman ljöd starkt och intensivt såg jag för mitt inre hur vargen var vid min sida i en skog, vi dansade krigsdans varvat med känslan av att gå ut i krig. Bara vargen och jag. Det kändes väldigt fint och kraftfullt.

En iakttagelse jag gjorde var att i början av trumresan började jag må illa. Som ett svagt åksjukeillamående. Detta gick över ganska så snart. Var det ”åksjuka”, eller ett tecken på blockeringar som började lossna? Eller var jag bara lite hungrig? : )

Jag tänker att vargen får följa med mig in i den här vintern, som en påminnelse om att jag är stark och uthärdar denna mörka årstid. Är det detta som kallas för kraftdjur eller andedjur? Jag är inte fullt påläst här men måste man vara det… Min känsla är att det ingav styrka och en härlig känsla av kraft i mig att tänka mig denna varg vid min sida, eller inuti mig. Jag har aldrig varit det minsta religiös, men kan förstå tryggheten i att luta sig mot en tro. Kanske symboliserar vargen den trygga tron på mig själv här.

Om det känns så, så är det så. För mig.

Dela

Vi fick även tillfälle att dela tankar med varandra, något jag fann både svårt och lätt. Svårt för att det är så ovant för mig, men lätt för att det i situationen kändes självklart. En stark känsla av endast positiva energier i rummet där alla var där på lika villkor och förutsättningslöst. Fantastiskt skönt.

När vi delade satt vi i cirkel och lät ett föremål vandra från person till person. Den som höll i detta fick prata ostört. En väldigt fin sak som vi säkert skulle må bra av att ta med oss in i vardagen. Få tala till punkt. Bli lyssnad på.

Det här var den sista ”aktiviteten” och efter meditation, yoga och trumresa märkte jag hur jag var otroligt öppen för de andras känslor, på ett sätt jag vanligtvis inte är. När en person delade med sig av att livet varit svårt inte bara såg jag det på henne, utan det kändes ungefär som om hon skickade ut sina känslor rakt på mig. Som om jag kunde ta på de där känslorna, hålla dem i handen och verkligen drabbas av dem.

Efteråt ville jag inte åka hem, kände ett behov av att få ha upplevelsen för mig själv ett litet tag. Njuta av att känna mig avslappnad utan att någon krävde min uppmärksamhet. Jag gick en promenad och kände det som om jag hade en ny hemlighet som bara var min.

Att förankra känslor och tankar så här offentligt med ord är för mig ett sätt att inför mig själv våga stå för mina val och de vägar jag tar. Det blir som en övning i att putta mig själv i den riktning jag önskar. Lite som att att tala om att man skriver på en bok för att få pressen att faktiskt genomföra det.

Samt att jag ofta känner mig ensam i det jag pysslar med i mitt lilla hörn av världen, det här är mitt sätt att slå mig ur min egen bubbla. Känns ibland som om jag går emot min natur. Ensamvarg? Ja, i mitt hjärtas kärna. Men runt den kärnan vill jag ha mina nära relationer och låta dem väga tungt.

Om du som jag, vill upptäcka fler sidor av dig själv och livet med ett öppet sinne rekommenderar jag varmt shamans yoga. För mig som har svårt att varva ner och slappna av var det väldigt givande. Inga förkunskaper behövdes, det var bara att komma som man var.