Klockan är 05:30 måndag morgon och jag ska bli hemma med lillasyster. Hon är nog frisk men familjelogistiken bestämmer att hon stannar hemma med mig och min skrällhosta. Vi kunde ligga kvar i sängen, men mina tunga lungor plus kontrollbehov drar mig upp till resten av familjens morgonbestyr. Måste se till så att allt kommer med dit det ska. Fast jag vet att jag kan släppa det så kan min hjärna inte det. Hjärnor alltså, blir så trött på dem.

Jag sitter tungt på pallen i badrummet och hjälper lillasyster med morgonbestyr, samtidigt som mina egna. Trycker i mig astmamedicinen. Astman har hållt sig ur vägen ett bra tag nu, men inte idag. Kommer det ens nåt pulver ur den jävla inhalatorn? Jag försöker behärska mig, vara lugn och metodiskt. Bara göra alla sysslorna.

Uppför trappan. Hemmadag idag. Imorgon borde jag ta mig till jobbet. Jag borde verkligen. Alla sysslor som ligger. Alla kollegor som sliter… Om jag bara tar mig samman. Jag tänker så och försöker andas andas men andas normalt då! Det är bara psykologiskt, ångest och oro triggar astma så andas nu och skärp dig. Så tänker jag medan jag står helt stilla i köket och tårarna rinner tyst och meningslöst.

Min man ser på mig och säger ”Du mår ju inte bra, du stannar hemma imorgon”. Först då accepterar jag läget. Innuti är jag som ett barn som inte litar på sig själv och måste få sanningen från någon annan. För tänk om jag bara ljuger och hittar på att jag är sjuk? Men det värsta av allt… tänk om någon annan tror att jag bara ljuger och hittar på att jag är sjuk?

Jag blir beordrad att gå ut och andas klar höstluft.

Klockan är 06 och där ute finns en helt annan värld.

Det är tyst och alldeles stilla. Himlen är blygrå och den mörkgröna världen våt. Natten håller kvar i den här stunden, vill inte ge den ifrån sig riktigt än och släppa in ljuset. Jag bara står. Drar in den här världens luft i mina tunga lungor som känns så blygrå som himmelen ovanför. Men tårarna torkar mot huden nu.

Jag står och tittar på rabattens kaotiska virrvarr av ringblommor och just där och då känns det som om de ropar åt mig; ”Det är det HÄR som är meningen med livet, VI”! Så jag står kvar där och bara ser och känner det.

Så går jag in och hämtar kameran. Vill skapa minnen av just den här morgonen. När jag kliver genom dörren åker inomhusluften ner som en stoppkloss i luftrören. Går ut. Favoritvapnet väger tungt i handen och jag siktar på allt som är vackert.