De oviktiga drömmarna sa de
De där små drömmarna som förpassas till bagageutrymmet, för att man noga lärts upp att sådant är icke realistiskt. Det är drömmar och bara drömmar. Bara. Låt de vara och utför din plikt.
En del av mig ligger ständigt i bakhåll med bågen spänd och giftpilen stadigt riktad mot plikten. Den andra delen av mig står lutad över med armar i kors och en ”Vad tror du att du håller på med”-min.
Människans tröttsamma lilla inbördeskrig.
Här startar drömsekvensen…
Jag fyller min gamla koffert med återbrukade fantasier och ger mig av…
…till skogs där jag klär en brud i gammal spets och pärlor för svin. Hon skrattar för högt och dansar för vilt så att ramarna rämnar.
Hennes tärnor får krumelurer med för-älskade detaljer runt halsen som gör dem till virvlande våghalsar.
Sedan kränger jag koffertens innehåll i månens sken till fullfnittriga gäster som byter armbanden med varandra som livslånga vänskapsband. Någon fastnar med en dåligt fäst koppartråd i en annans spetsklänning och de måste dansa tätt till soluppgången och därefter aldrig komma loss från varann.
Jag tar mitt gift och packar ner mig själv i den nu tomma resväskan. Det gungar mjukt när någon tar väskan och går.
Tänk om jag tar min koffert och drar?
